Och snart var det så lifvadt och lustigt där ute på gårdsplanen, som det anständigtvis kunde vara på graföl, och fastän de höllo i tills det mörknade, hann det aldrig bli’ hvarken slagsmål eller annat otyg. Och det kanske tack vare Erik Jons försigtighet med varorna.
Ingenting som gick att dricka fanns då kvar, när de gingo hem hvar till sitt — och ändå var det bara två, som blefvo liggande efter i logeporten.
Hade det funnits mer att tillgå, hade det nog druckits ur det med — men så hade väl logeporten varit full i stället.
Vid forsen.
