Har du varit där — vid Fällforsen? — Jaså, inte. — Axla då din matsäckskont och tag vandringsstafven i hand!
Kanske du bor så långt därifrån, att vägen blir dig lång? Men vet då, att när du är framme, skall du känna tacksamhet för tröttheten — tacksamhet för hvila i sådan härlighet!
Bara det att — sedan man gått genom ändlös, mager barrskog, där renmossa och laf inte ens ger lingonriset lof att växa — bara det, att då helt plötsligt stå midt i den grönaste yppighet — är ju vidunderligt!
Vill du höra mer?
Det är ju länge sedan jag var där första gången, men sent går det ur minnet.
Mellan mariga barrträn, där grå mossa växer utefter grenarne och hvarje susning är en vefylld suck efter näring, där trifves tungsinthet och ångest. I sådan skog sjunga ej fåglarne, och den heter: den grå skogen, fattigdomens skog.
Man går där i skräck — ensamheten och tystnaden är ej att lida längre. Då ljusnar det med ens omkring en, och bruset af vatten höres helt nära.
Vägen börjar slutta brant, och djupt, nästan lodrätt där nedanför, flyter älfven i hvirflar och aggor.
Den går fram mellan höga, skogsklädda stränder, där klungor af ljuslöfvade björkar glänsa mot den mörka barrgrönskan liksom unga skogsjungfrur i skira slöjor.
Bärgskammar med mjuka, buktande linjer och bärgskammar, som djärft bryta sig i underliga former, synas där bakom och förtona sig långt, långt bortöfver i violett töcken, violett med rosa öfver och så blågrönt där ofvan.