Och midt framför — där vägen slutar — ligger en grå bondgård alldeles ute vid åbackskanten. Uppför den brant stupande åbacken klättra höga, hvitstammiga björkar med riktigt sydländsk växtkraft, och högst uppe stå de som på vakt framför den gamla bondgården. — De vilja rädda den ifrån att åka ut i strömmen där nedanför.
Då solen silar sig ner mellan löfven, breder sig ett grönt skimmer öfver väggar och fönster, så att man inte märker, huru riktigt grått det i verkligheten är.
Tätt intill gården sluta sig ängar och kornfält i saftig grönska och omramas af högväxt skog, som gå i ett med bärgåsen. Det är en kraftig djupgrön skog, som växt sig stark under ansträngningen att hinna uppför branterna.
Så stilla där är — och så vackert!
Man hör blott det entoniga dånet från fallet, hvaraf endast röken synes — och då och då pinglan af skällkon borta i beteshagen.
På stugutrappan sitter en flicka — hon är kanske fjorton år. Hon är blek med mörkt, tofvigt hår, som hänger oredigt och kastar en djup skugga öfver ögonen. Och hvilka ögon! Skiftande i ljust och mörkt som skogen omkring henne! Hon måste vara sådan — dottern af fors och skog.
— Vackra barn, hvad sitter du och tänker på?
— Lyssnar du till bruset från älfvattnet? Hör du sagor och sånger, som ingen ann’ får höra? — — —
Hon reser sig och går in.