Andersmor — Brita hette hon — tyckte nog, att det var någonting hemskt och ohågasamt med bärggrannskapet de första åren. Det var ju så alldeles inpå en, och så var det den där historien som gick. Ja, det var också en otäcking!
För länge se’n kom sig en lappflicka ditupp på skidor för att söka en ren, som villat bort sig. Bäst hon åkte, kom hon för nära branten, och så bar det af utför. Utför hällarne och stupen gick det och ner i älfven, som där går öppen året om. Fram på vårsidan funno de henne i en timmerbråte två mil längre ner.
Det var förstås bortåt en tjugu år se’n den dödsfärden gjordes, men, att det var oknytt där vid bärget, det kunde mor Brita svära på.
Var det kanske inte för jämnan, som om en skinnpäls och en röd lapplufva skymtade högst uppe vid bärgskanten, när hon under nytändningstid gick från föjset om kvällarne och kom att kasta ögonen ditupp? Jo, så sannt var det så, och herre jestanes, hvad det då gick fort att komma in i stugan. Om mjölken skvätte ur stäfvan, fick det inte räknas så noga en slik gång.
Att Anders skrattade smått åt gumman sin — kan en förstå. Han var ju karl och en duktig skogskytt till, som varit med både om björnjagt och påkadans med gråben, och då får en allt vänja sig vid olika slags trolltyg, utan att ta’ till bens för det.
Förresten sa’ han nu som så, att skinnpälsen, som skymtade vid klyftkanten, troligast var vingarne af örnen, som höll till däruppe, och rödlufvan var väl något halfätet, bloddrypande smådjur, som skulle med i boet till örnungen.
Brita trodde ändå, hvad hon ville, men hon lad’ int’ om’et vidare. Se’n, när barnungarne kommo till, hade hon int’ tid heller att kasta ögonen så vidt omkring sig, att hon fick se, hvar oknytt var framme.
Det ena året gick just likt det andra. Än kunde det vara nog så lättsamt, när pärena gick till och Anders hade förtjenst vid flottningen. Än var det tunga dagar i stugan där, tunga och mörka som nöden sjelf. Och det kunde vara en enda natts verk — en sådan natt, då frostdimman kryper upp ur myren och sträcker långa, kalla mördarearmar utefter kornkappland och päråker.
Sådana frostnätter lämna ej endast spår i blaster och ax. Åhnej, djupare gräfva de sig i sinn och i skinn!
Brita var inte stort mer än nio och trettio, när hon hade hela samlingar af rynkor kring ögon och mun.