Främst i mun hade hon bara några svarta tandtaggar kvar, som blefvo mindre och mindre under striden med det hårda kornbrödet. Platt var bröstet och kullrig ryggen. Tungarbetet lämnar också märken, som aldrig gå tillbaks.
Anders var gråsprängd och krokig han med, men tänderna hade då han i behåll.
Ja, som sagdt, ibland var det nog så lätt, ibland tunga dagar, men ett år kom, som blef det tyngsta af alla.
Det var det året, då lill’Brita nyss börjat gå och äldstpojken, Verner, fyllde 10 år. Sedan, när mor tänkte tillbaks på den tiden, tyckte hon det var ett under, att hon hållit ihop.
Vintern kom öfver dem med yrande snöstorm midt under päropptagningen, och drifvor, höga som till mellerststången på pärrishässjan, lade ihop sig på endast några timmar. Med snöskofveln kom man sig ju fram till de upphackade högarne, men sura och blöta kommo de in i källarn’, och stort bättre var det inte med de pärer, som voro kvar i jorden. Det var ett oherrans elände, och mest blef det kräkena, som fick godt däraf, då — som en kan förstå — sjukan efteråt tog fart i så godt som alltihop.
Den snön gick förstås undan, men det blef en ond tid med sjukdom och tråkighet. Alla tre barnen och en Anders med lågo i magsjuka, och den tog åt dem så svårt att, när de en gång kommo på benen igen, voro de inte goda ens att gå bak’ stuguknuten.
Fram i november kom snön drifvande på allvar och det i sådana massor, att det int’ gällde försöka ens komma sig fram till byavägen på nära fjorton da’r. Det var bara att skotta sig fram till föjse och vedskjul och tillbaks — och så börja om igen med det samma.
Så kom kölden ofvanpå det, och den släppte ej taget, förrän det blef vårdags.
Och hvilken köld! Kallvattenämbaret var bottenfruset hvar morgon, fastän det stod nedanför spisen, och kaffepannan var det lika eländigt med. Om nätterna smällde det som bösskott i stuguknutarne och knäppte och knastrade i trävirket, så att Anders för jämnan drömde, att han sköt björn, och hörde hur besten kom emot honom öfver vindfällen och rishögar, så att de torra kvistarne knakade och skreko under labbarne.
Vackert var det i alla fall omkring åbackstugan där i vinterkylan! Salsbärget stod liksom öfverdraget med hvit bomull. Men på somliga ställen hade den inte räckt till öfver de svarta skrofliga blocken. Enrisbuskar, tall och gran och någon enda dvärgbjörkruska, naken och krum, som kröpo uppför i remnorna, gjorde dock sitt bästa att dölja dem och skyla öfver. En del hällar och stup lågo där som underligt uppsvällda isjättar med långa stelnade tårar af ispiggar.