Det var där höstbäckarne hade silat sig utför och frusit allt efter som de kommit dit. De hade tänkt sig ned i älfven förstås, men fingo nu stanna där de voro, tills vårsolen komme en gång och gaf dem fart igen.
Och älfven! Ja, den också hade blifvit tuktad af kölden. Där den aldrig frös till, gick den kufvad och knotande, och där det på något enda ställe kokade och fräste i den ändå, var det mer som tal i sömn.
Svart och trolskt sken vattnet mot iskanten, och om nätter och kvällar, då norrskenet flammade och kastade gröna och röda ljusknippen omkring toppen af Salsbärgen och mot bärgskammarne långt, långt bortöfver, då gnistrade det och rörde sig nere i älfvattnet, som vore där något lefvandes.
Om dagarne lyste själfva luften i grönt och rödt — den tid ljusningen räckte. Ibland lät det till att bli’ väderskifte, och dimma steg upp ur älfbädden, men det blef ingen annan ändring än att dagen därpå alla buskar och trän voro klädda i rimfrost. Björkarne stodo som arbetade i filigrams och spetsväf, och det gnistrade i ädelsten af all’ världen, när solen se’n ett ögonblick såg på härligheten. Men det var endast ett ögonblick. Så blef det dagar, då hon inte alls kom, och då varade ljusningen blott ett par korta timmar.
Du, herre jestanes, så det nöp i skinnet den vintern! Mor Brita måste mången gång lägga från sig vedträet hon späntade på, då fingerstackarne voro så klumsna, att de int’ kunde styra spänteknifven.
Ibland hände de sig, att en Anders gick åt kyrkbyn för att sälja en hare eller annat vildt, och att han då kom hem senare än nödigt var — och ostadigare på benen också än nödigt var.
Men mor Brita sa’ aldrig knyst den vintern, hvad ostadigheten beträffade. Fattigman har så lite glädje i lifvet, och när så blodet håller på att gå ihop till bara issörja, och han just i det taget blir bjuden på en sup — och så har tjenat sig en slant, så han är karl för att köpa sig en till, — kan en väl inte missunna honom det.
Själf hade mor ingen annan muntration än pipsnuggan, — men så hängde den också i mungipan så lång dagen var. — På nyåret drog Anders till skogs på timmerafverkningen, och nu blef den svåraste tiden där i stugan.
När far var hemma, gick det ändå an och var just som tryggare, och aldrig var han oregerliger — som så många andra — hvarken mot Brita eller ungarne. Nu blef det då hon, som fick ta’ på sig utearbetet med. Än så länge var ju Verner för späd till dylikt. —