En kväll, när det var undanstökadt i föjset — det var månljust och stickande kallt, och snön knastrade och jämrade sig under kängskorna — stannade mor Brita — just som hon satte foten på stugubron, och lyssnade inåt skogen. Den tog vid österåt och strök längs efter bärgsfoten.
— Kunde någon komma så dags? För det var då hundskall som hördes nyss. — Ja, nu hördes det igen, men ... Åh nej, hundskall var det inte! Gråben, varguslingen var det, som var framme!
Så ja, nu lät det längre bort — han drar till fjälls igen — kut’ som troligast efter någon lös ren.
Men otäckt och ängsligt var det, och det gick trögt med att få ihop ögonen den kvällen.
Ungarne sofvo och snörflade under fällen i fållbänken, och i månskenet syntes andedräkten som en lätt rök omkring fällöppningen, Brita snodde sig rundt flera hvarf, men kunde inte sofva. Hon stack upp hufvudet för att lyss — tyckte bestämdt, att det skällde och tjöt igen.
Men så vardt då tyst, och så småningom fick den blytunga tröttheten, som följer med slit och släp, makt öfver henne och hon sof.
Det smällde i väggarne, och på insidan — rundt om i stugan — slog det upp allt flera rimknutar, som sutto där liksom märken efter snöbollar. I hörnet närmast dörren drog det sig en lång, hvit frostrand från golf till tak, och ute frös det, så det knakade i älfisen.
Och gråben — som visst blef lurad på renköttet den natten — vände åter med ett långdraget, olycksbådande tjut ner mot åbackstugan. Där fanns det får och lam i föjsekätten, och det drog han väder af på långt håll. Tungan hängde som en lång röd klut ur munnen på honom, där han smög fram mellan buskarne. Det var som ville han skicka den i förväg. Begär och lystnad låg i hvarje hans rörelse, och endast ett ögonblick gaf han sig tid att stanna. Det var vid föjseknuten, och där satte han sig på bakbenen, den fege nattjufven, vädrande, lyssnande, och med de sneda ögonen i gnistor af återhållen lusta till dem där innanför.
Men ingenting oroande hördes, och med ett skutt stod han — säker på hvad som skulle göras — uppe på snödrifvan, som hade vräkt sig mot föjseväggen och nådde ända upp till det fyrkantiga fönstret.
Det var ej första gången, han var ute på slik förrättning. Nogsamt kände han till, huru sådana ställen vore inrättade och visste lika väl som folk, att fårkätten stod ett stycke från kobåsen och närmast till. Komme han bara in oklådd, skulle det int’ stå länge på förr’n han var husbonde där.