Det här var en riktigt van föjseröfvare, och något senarbete blef det minsann inte för honom att krossa fönstret och komma in.
Men nu var det inte tyst längre. Ut genom den öppna fönstergluggen kommo ångestskri — sådana som kräkena kunna få fram i dödsfarans ögonblick, när varg och björn stå öfver dem. Ut i natten ljödo rop om hjälp från Gullrosa, från tacka och lam, och trängde sig in under fällen till mor Brita. Snarkande, pustande tungt sof hon och vaknade ej med det första. Men så reste hon sig yrvaken — tyckte bestämdt att en Anders skrek henne i örat, att det var morgon och att hon försofvit sig.
Hon gnuggade ögonen. Herreje, Anders var ju åt skogom, — ensam satt hon där i sängen — och i föjse var det ett okristeligt lefverne! Hastverk blef det att komma i kläderna och ut ... Hon visste nu, hur det var fatt, och det gick kallt efter ryggen, när hon tänkte på det, som väntade henne därute.
Åh herre Gud — lammena mina — satans blodkäft — oh jesses hjälp mej, usla stackare!
Yxan låg på vedkubben, och den ryckte hon till sig. Ut genom fönstret ångade den varma föjsluften, mättad med lukt af blod, och gjorde mor Brita nogsamt kunnig om, hvad som var å färde — visste hon det inte förr.
När hon nu öppnade ytterdörren, lät det som om något klöste och ref efter väggen där innanför, och i detsamma hon — med yxan lyft till hugg — stötte upp innerdörren, såg hon en luden bakdel, som med flyende brådska försvann genom fönstergluggen.
Ljust var det som det kan vara när månsken och norrsken kapplysa, och alltför väl såg mor förödelsen därinne.
I båsen trampade och flåsade Gullrosa — alldeles vettskrämd — och hade klämt upp sig i ena hörnet, så hon stod nästan dubbelviken. — I kätten låg granntackan — riktigt konstslaktad — med hål i strupen och ursugen hvarenda bloddroppe.
Det ena lammet låg nedanför fönstret delvis uppätet. Hade nog varit ämnadt till reskost men fått stanna efter i hastigheten.
Det andra lefde och såg ut att vara orördt. Det stod med hufvudet nedborradt i ströhalmen och skakade och skallrade i dödsångest lika svårt som mor Brita själf.