Det stackars, eländiga skratet hade sjunkit ner på mjölkpallen, och satt där och vaggade fram och åter med händerna för ansiktet. Tårarne droppade mellan fingrarne och ned på golfvet, där de fröso till is.
»Oj, oj, jag fattiga stackare — tackan min — lammet mitt — oj, oj, Anders! ...
Åh, herrejesses, din förbannade satan — blodsugare — svinpels — rackare, tjuf!» Och hon stönade och kved och förbannade tills ett ängsligt bäh hördes och fick henne att komma till sig själf igen.
Hon såg krokig och hoptorkad ut, då hon nu reste på sig och gick fram till kätten.
Lammet kom fram och gned sig mot henne, och hon måste taga det öfver. Det var bra nog stort och tungt, men hon lyfte det ändå upp i knäet, i det hon satte sig ner på pallen — och nu bar det till med gråten på nytt.
Hon stödde pannan mot den mjuka, ulliga kroppen och grät den all’ våt. Det fanns så många tårar hopsamlade — hade just aldrig varit tid med sådant, om det också hade trängt på ibland.
Ett slut på dem blef det i alla fall, och så var det int’ lönt att sitta där i kylan längre, då så mycket annat var att rusta med.
Stor stund drog det inte om heller, förrän det var undanstökadt efter odådet, och när det öppna fönstret blifvit tillstoppadt med halm och trasor, gick Brita in i stugan igen — inte för att sofva — men för att sitta på vakt.
Hon slapp dock se vargen mera den vintern. De komma just aldrig dit de äro väntade.
Frampå vårsidan blef det som lättare, och en Anders hade kommit hem med nog så bra förtjenst.