Men olycksåret var inte slut än, — och det varslade för sig.
En dag strax före midsommar låg moran nere vid älfven och gnodde opp lite småkläder åt lill’Brita. Där hon höll till var det bakström, men utanför gick den stor och vild, och just som hon slutat och reste på sig för att gå hem, såg hon liksom någonting ovanligt ute i värsta skumhvirflarne. Först tyckte hon det var en knölig stock, som dök upp och ner.
— Jesus, hjälp! Brita blef hvit i synen som småsärkarne hon nyss vridit upp.
Där ute i skummet skymtade en röd lapplufva — sådan som lappkvinnorna hafva — en gråhvit skinnpäls såg hon alldeles tydligt. Till och med fransen af långt hår neromkring den syntes, och den hängde drypande våt.
Lappflickan var det, och mycket riktigare än då hon — förr i världen — höll på att skrämma vettet ur Brita, när hon i nytändningsljus skymtade uppe i bärgskrefvorna.
Nu vände hon också på sig och sträckte ena armen upp mot toppen af Salsbärget, allt under det hon skakade på hufvudet.
Brita stod som trollbunden — kunde röra hvarken hand eller fot, och kallsvetten dröp om henne.
»Anders — Anders!» — skrek hon, när hon fick till sig andan. I detsamma var spökelset borta, och det var bara hvitt skum igen, som glittrade och lyste i kvällsolen. Det fräste och surrade och mumlade och hviskade i älfvattnet. Det var långa historier. —
Anders tyckte nog det lät styggt, när han fick höra om’et, men hur det var, trängdes det ur tankarne af allt, som just i det taget skulle göras i arbetsväg. Kälen hade sent gått ur jorden, och en del af vårarbetena var ännu ogjordt.