Det hade lidit ett stycke fram i juli, då mor Brita en dag lagade sig att gå neråt kyrkbyn. Barnen hade plockat ihop två korgar med jordbär, och för det skulle hon få pängar — och för pängarne refvegarn till bussaronväfven. Verner skulle med och bära ena korgen.
Det var att gå i god tid — kan en förstå — för att hinna hem samma dag. Kyrkbyn låg två mil längre ned efter älfven. Anders var ute i timmerflottningen och Lina — mellanflickan — blef satt till husmor och att se om lill’Brita. Det arbetet var hon nog så van vid. Hvem annars skulle göra’t, när de andra voro ute i arbetet? Och dagen gick gladeligt under lek och ras, och när lillan var le’ skakade Lina på’na, liksom mor brukade göra.
Var hon le’ ändå, var det att gå in i skåpet och leta fram lite kallgröt och fil. Det hjälpte bra. —
Mot aftonsidan voro de nog så trötta båda två — storsyster mest — och det var ju inte att undra på heller. Att passa på hus och barn, när en själf blir 8 år först till Michaelsmäss, kan kännas nog så tungsamt.
Solen sken ännu hett, och fäbroms och mygg surrade och stack. Skällan på Gullrosa hördes då och då, när vinden förde bruset från älfven bortåt.
Brunstekt och tjock — med en grön och rödrutig mössa knuten under hakan — satt lill’Brita midt i gårdssanden och öste med en träsked.
Lina hade kastat sig bakåt på stugubron och tittade sömnigt på en timmerkuse, som kröp i en springa på väggen. Ena benet hängde och dinglade utom bron, så att tårna — hvar gång de skrapade i marken — rörde upp ett moln af damm.
Timmerkusen kröp fram och tillbaka — samma väg — och stannade ibland. Och så blundade Lina ett tag för att se, om han satt kvar, då hon tittade opp. Benet dinglade långsammare, och tårna skrapade upp dammet mer sällan — och så satt kusen alldeles stilla. Och så blundade hon igen — men glömde titta opp — och benet hängde på en gång rakt ned alldeles stilla det med. Men, hur det var, öppnade sig munnen — först helt litet — och blåste ut andedräkten i djupa, jämna drag. — Hon snodde sig halft om på bron med hufvudet mot ena armen. Storsyster sof —
»Ligg’ du int’ rak lång och sof, ditt spektakel! — Hvars har du lill’Brita?»