Det var mor och Verner, som hade kommit tillbaks, och det var nu så sent att endast de mest aflägsna bärgkammarne lyste röda.
Lina rusade upp halfvaken och förskräckt.
»Lill’Brita ... ja, hon sitt’ dänna och gräf’ i sann’ ...»
Men lill’Brita var inte längre där — bara träskeden låg kvar.
Nu bar det till att leta. De letade alla tre — inne och ute, i föjse och nere vid älfven, bakom stenar och buskar — och allt ängsligare ekade det långt borta — lill’Brita — lill’Brita!
Mor grät inte och ojade sig inte häller — ångesten var för stor — men hon skälfde och var alldeles kall, när hon till slut satte sig ner på bron.
Lina och Verner hade krupit ihop på tröskeln, och de sa’ ingenting de heller.
Så reste mor på sig.
»I ska sitt’ hänna nu och pass’ på, om lill’Brita komm’ igen. Je går ost åt Forsgåla, och ber om hjälp te’ få ihop skalle ...»
Hon var redan nere på gångstigen. Kängskorna hade hon knutit öfver armen för att komma fortare fram.