Nattskyarna lyste nu dunkelt röda, och från fjällsjön hördes lommens skrik — utdraget och skarpt.
Vägen gick längs efter myren, som lyste röd på sina ställen — där hjortronen började mogna. Brita tyckte ibland, att hvart hon såg, lyste det i rödt. Än såg hon framför sig det vargrifna lammet från i vintras, än blef det till lill’Brita i röd lapplufva. Och blodrödt var det öfver allt.
Myren var så oändligt lång den natten, och fötterna, som måste framåt så trängande fort, voro svullna och ömma af allt gående. — Om ändå tårarne hade kommit! —
Där hemma på stugubron, började det kännas kallt under väntan på lill’Brita och mor, och barnen makade sig tätt intill hvarann! Det värmde alltid något.
Verner, stackare, som hade gått långa vägen, blef snart trött och somnade med hufvudet i Linas knä. Men hon kände minsann ingen trötthet längre. Hon bara såg och lyssnade och lyssnade och såg, med ögonen stora och vidöppna af väntan och förskräckelse. Sofva, tänkte hon visst, att hon aldrig mera skulle kunna — se’n hon sofvit bort lill’Brita.
När solen hade varit oppe några timmar, kom mor hem. Frampå förmiddagen skulle skallgången börja, och tills dess var det knappast lönt att söka mer, annat än närmast omkring stugan.
För sin del trodde nu Brita, att lill’jänta hennes hade kommit sig ner i älfven till lappspökelset, och då finge hon nog aldrig se’na mer.
Herregud, så trött och gammal hon kände sig, och i bröstet slet och trängde det — trängde till gråten, som inte ville komma!
Timmarne kröpo fram under långsam väntan, och ändtligen hördes tramp och röster från vägen.