Det var skallgångskarlarne, som kommo.
De voro från två byalag och spridde sig nu åt alla håll, — uppöfver bärgåsen och nedåt älfven, inåt skogen österut och inåt skogen västerut.
I tre dagar och tre nätter gick skallet och när de så möttes igen vid stugan, var det med långsamma steg och allvarliga ansikten. De hade ingenting sett, ingenting hört.
Nu kom ångesten för mannen också. Hva’ skulle’ne bli’ te’ när han kom, och lill’Brita fattades — bästbarne’! Det var int’ te’ tänka på en gång!
En vecka senare var Anders hemma. — Ja den dagen glömde ingen af dem!
På ett sätt var det då bättre för Anders. Han fick hjälp af tårarne. Svårt är det att se en man gråta, men för honom sjelf är det till en välsignelse.
Tiden gick och lättade väl litet på sorgen. Skörden var förbi — och höstplöjningen med, — då Anders en dag tog ner bössan och styrde gången uppåt Salsberget på nordsidan. Han skulle se till att nå ett af högsta klipputsprången, där örnboet var, och försöka fånga ungen lefvande. Verner hade legat efter honom med det både länge och väl, och nu skulle det då bli’. För att far inte skulle tro, att det bara var för ro skull, visste han berätta, att en pojk’ ner i kyrkbyn hade fått sålt en tam ungörn te’ en resandes herre och fått mängda me’ pääng’, flera blanka kronor.
Frampå dagen hördes ett skott uppifrån bärgstoppen. Verner tänkte: nu sköjt’ far storörn — och så ta’n ungen se’n! — — —
I alla fall led det bra nog på tiden, och ingen hördes af. Mor Brita gick flere gånger ut på stugubron för att lyss’, men Anders lät vänta på sig.