Som hon stod där ett tag, kom det för henne, huru lappskrymtet hade pekat upp mot bärgstoppen där.
Det tog åt henne som ett hugg tvärs genom bröstet, och hon hade visst segnat ner, där hon stod, om inte med detsamma Anders själf hade synts mellan träden halfvägs i bärgssluttningen.
Men långsamt gick det för honom den här gången att komma sig hem. Brita undrade ömsom, om han gjort sig illa eller hade mycke’ tungt te’ bära.
Efter en stund gick hon ut på bron igen.
Då var han ändtligen vid föjseknuten. Men Brita måtte se två gånger.
Var’ä eller var’ä int’ Anders?
Ingenting mer än bössan bar han på, men gick ändå så tungt och olikt sig. Han var mest lik en gammal vägman där han kom.
»Ä’ du sjuk, Anders?»
»Nej!» Med det samma kom Verner springande.
»Hvars haf’ I örnungen, far?»