»Den sköjt jag ihjäl — och han ligg’ opp i boe, så gamm’örnan ha’ någe te’ glä’ sig åt, då dom kom te’baks!»
Det var inte Anders röst heller. Den lät också olik sig, hes och dof, och så stirrade han så konstigt framför sig.
»Jag har som en hälsning från lill’Brita!» Anders satte sig tungt ned på brosteget.
»Hva’ går’ä åt dej?» Brita blef hvit ända ut på läpparne, och hon kom i frosskakning, »haf du sett nå’ åf’na?»
»Bju’ te’ å bära’ne!» han tog hustrun i handen och drog ner henne bredvid sig. »Lill’Brita ä’ salig nu, och hä’ va’ väl Guds vilja, att så sku’ ske.» Han drog fram något, som han haft gömd innanför skjortan. »De’ hänna fann jag opp i örnboe ... hä’ va’ de’ enda ... och Gud vare hennes själ nådig!»
Han vaggade fram och tillbaka.
Det var lill’Britas röd- och grönrutiga mössa.
Mor såg på den liksom undrande. Se’n var det, som om hela hennes kropp blifvit förlamad. Endast i halsen kände hon en kväfvande, kväljande smärta.
När hon blef så pass, att hon kunde röra sig, tog hon i den försigtigt och vände den åt alla håll. Den var nedsmutsad och illa tilltygad med stygga fläckar af lefradt, hoptorkadt blod.
Men, som hon satt där och vände på den och kände den mellan sina händer, — strömmade en underlig, tinande känsla genom hela hennes lamslagna varelse ...