Pell Pers-mor berättar.
»Ja, men här jär som så blygsamt te’ sitt’ hänna å prat’ om bonntokforan’ — å’ minne’ håll’ liksom på te’ bli’ dålitt de’ me’.»
Pell Pers-mor såg fundersam ut, och hela hennes tvärskurna, godmodiga person riktigt vred sig under lusten att få berätta. Men hon hade ännu inte kommit längre än till andra kaffekoppen och var liksom för sval i kläderna än så länge.
»Jaa, si nå’ rolitt veit ja’ då rakt int’ — åtaminstone int’ nå, som går an te’ tal’ om» —
Kaffet var hett och måste slås på fatet.
Huuh — huuuh — blåste hon.