Ingas ring hade han gömt i vänstra handen, och den öppnade han aldrig. Fast knuten höll han den, och under årens lopp hade den blifvit som hopvuxen och missformad.
— Den ringen skulle han gömma riktigt väl, så att Inga en gång, när de möttes inför vår Herre, kunde se, att han likväl inte hade svikit.
Nere i bygden hade de blifvit vana att se tok-Paava år efter år. Han gick från by till by, från stuga till stuga, och när den stillsamme, tyste fattiglappen stod där innanför en dörr, fanns det alltid en bit bröd eller en skål välling för honom också.
Det är nu så där nedöfver, att om en sådan där lite konstig en börjar vandra by emellan — till om det är en lapp — törs de just inte låta honom gå alldeles utan. Hvem vet, om han då inte för olycka med sig! — — —
— Och nu hade väl Herren låtit nåden lysa öfver honom till slut — — —
Gamla lapp-Kajsa nickade och knäppte ihop sina små skrumpna händer. — Jaja, efter de många år i mörker, hade han väl fått känna längtan efter fjällen, när det närmade sig slutet, och så hade han börjat vandringen uppåt. Och här — sedan snöstormen farit fram öfver honom och Herren kallade — fick han också som en aning om sanningen.
»Hur var det nu han sa’ Matto, i dödsstunden? — Jo visst — jo visst — Tat lä Inga — son vuoja so pejis reinar! — Ett under var det! Herren har låtit Inga hämta honom härifrån jämmerdalen. Ett mäktigt Guds under.»
