— »Vik hädan, satan!» — skrek Paava med ögonen i gnistor och kastade stafven som spjut efter honom. Det hade ej varit en vettig människas blick i de ögonen, och om munnen stod hvit fradga.
Nila fick brådt i sin tur nu och åkte undan för lifvet. Hade nog inte kunnat ana ett dylikt slut på mötet. Men när ondt sås, kommer ondt upp!
Hunnen ett stycke bortöfver hörde han som ett vrålande tjut, och när han saktade farten och vände sig om, hade Paava legat på snön, och han rullade och kastade sig som en dödskjuten varg. Sedan — efter en stund — satte han sig upp, men då hade han gråtit högt, stönat och vridit sig så illa, att Nila måste ge sig af igen. Det gick som kast af isvatten efter ryggen på honom, och han tordes inte se sig om längre.
Om vanvettet toge åt honom där borta en gång till, hade inte Nilas lif varit mycket värdt, ensam som han var med en galning i ödemarken, och en galning, som var snabbare på skidorna än de flesta.
Nila jagade därifrån, som om vildmarkens onda andar varit efter honom.
Detta allt lär nu Nila tvungit sig förtälja många år efteråt, när han låg och drogs med döden. Han hade det svårt då, och någon ro fick han inte förrän det blef sagdt — det och mera till. Gud hjälpe hans fattiga själ! Men det budskapet, som han kommit med till Paava, det hade han gifvit honom af hat och svartsjuka. Det var en svart lögn.
Inga hade väntat på Paava både den dagen och många dagar sedan. När han så aldrig kom, och hon sedan fick spörja, att han blifvit från vettet just under färden till henne, då tog hon det som en Guds straffdom öfver sig. Hon hade visst varit allt för glad i Paava.
Sedan blef hon bröstsjuk och efter några år var hon död.
Men Paava hade — sedan den svåraste stunden där uppe på fjället var öfverstånden — blifvit nog så lugn. Hade endast fått så brådt igen, men nu gällde det att komma nedöfver i stället. Bort från fjällmarken — ville aldrig dit upp igen — och nedåt bygden! Han hade förskräckelse för hvarje lapp han såg, och höll sig undan långa tider, när de kommo nedöfver med renhjordarne och slogo läger i den by, där han höll till.