Så började hon berätta med många afbrott, suckar och ojande.
— Paava hette han, som nu låg därute — tok-Paava sedan många herrans år.
Han hade varit en rask och kvickfotad unglapp engång han med. Men så kom något, som gjorde slut på honom.
Det var en dag på eftervintern, mot tiden för lillmarknaden nere på kyrkplatsen. Paava hade kommit styrande på skidorna längs efter fjällsluttningen. Var på bröllopsfärd och var storglad. Brudgummen det var han själf, och henne, som han fäst — det var Nings Anders Inga — henne skulle han nu hemta och draga i följe med ned till kyrkplatsen.
Drängen hade han skickat före med smycken och en hvit ren som bröllopsgåfva.
Men så mötte Paava en på vägen — det var också en unglapp — som kom emot honom öfver snöfältet med hvinande fart.
De två hade just ingenting otaldt med hvarann’ — den andre hade en gång blifvit försmådd af Inga och det för Paavas skull — men den här gången var han språksam ändå.
Nila — så hette han — tyckte att Paava hade onödigt brådt med att komma fram. Han stötte ned skidstafven i snön och undrade, om de inte kunde språkas vid ett slag — de komme nog ändå dit de skulle. Han, Nila, kom just från Nings Anders håll och kunde hälsa. Men visste Paava, hvad han hade hört där borta, skulle han kanske aldrig börjat resan sin. Paava blef otålig och ville fortsätta på skidorna. Han tyckte inte riktigt om mötet och anade ondt. Då hade den andre tagit ett fast grepp fram i pälskragen Paavas, för att han inte skulle komma undan ett enda ord af budskapet, och så förtalde han, hurusom Inga tagit sig annan vän och minst af allt tänkte på bröllop med honom. Och fortsatte han färden, skulle han mötas af spott och hån. Inte var det något att ta’ sig af minsann — jäntor fanns det godt om i lappmarken, både vackra och rika.
Men Paava hade ändå tagit sig så nära, att den andre visst aldrig tänkt sig slikt. Han höjde den skarpskodda skidstafven mot Nila, och det hade visst blifvit ett dråpslag, om ej denne varit vig och snabb nog och i rätta ögonblicket kastat om skidorna.