Hon satt längst därinne på sin renhud vaggade fram och tillbaka, mumlande halfhögt för sig själf och stirrade in i elden, så att ögonen blefvo ännu rödare och skummare.
Dottern — Willax’ hustru — hade lyft af soppkitteln och höll nu på att laga det svarta, doftande kaffet.
De hade blifvit stillsamma och högtidliga allesammans, sedan Matto kommit hem. En blir nog det, när döden är i närheten. Och stillfärdigt slefvade de också i sig soppan. Köttet och ostbitarne, som simmade omkring i renfettet, voro nästan som segtuggade den här gången, och det fastän de kokat goda tiden.
Bättre blef det, sedan det starka kaffet var drucket. Kaffe är någonting, som lapparna förstå sig på — både att koka och dricka. Det är deras hjälp och tröst i alla väder.
»Ja nu, hör I mor — han därute» — Willax drog sugen på pipan — den ville inte tända. — »Joo, han därute — I känn’en visst?»
Kajsa satt som i ett dås, helt insvept i röken från sin korta pipsnugga. Hon hörde inte först, utan Willax fick säga om.
Den tjocka, rökiga luften inne i kåtan var den kvällen mättad med hemlighetsfullhet och aning om händelser, och hvarenda en där brann af nyfikenhet och begär att få höra.
Man hade för en stund glömt både renar och varg — de egna olyckorna.
— »Ja visst, ja, — han därute» — det gamla surögda pyret stoppade och tände pipan på nytt — »jaja, det ä’ en historia det med. — Känner honom nog — håhå ja — var en af Gud slagen — det var han!»
Hon satt tyst en stund och runkade på hufvudet, så att de grå hårtestarne åkte fram under lufvan och hängde ned öfver panna och kinder. Hon var lik en gammal krokig martall med grå hängmossa. Vinden far genom grenarne och hängmossan vajar fram och åter, fram och åter.