Och de följdes ut, Matto före med lysestickorna.
De andra kommo också för att se den döde fattiglappen.
Den gamla stod lutad öfver liket och försökte i det flämtande skenet från stickorna få syn på anletsdragen.
Det gick dåligt.
Då förde hon handen öfver den dödes ansikte — fram och åter.
Hon blef ifrig och handen kom i skälfning, när den gled ned öfver skuldran, nedefter vänstra armen och så till slut stannade på hans fast knutna hand.
Den var också underlig, hård och vriden som i kramp och mer liknande ett stycke vrilträ än en människolem.
Men lappkäringen syntes nöjd. Hon knäppte ihop sina händer öfver den och mumlade — »Guds vägar ä’ underliga vägar — sjaddes to situd! Gud vare så din själ nådig, tok-Paava!»
Ingen af karlarne kände till den omkomne. De bredde ett hårtäcke öfver honom, innan de följde efter mor Kajsa, som hade gått in i kåtan igen.