Men i alla fall såg han ut som en död man — och vänstra handen hade han haft fast hopknuten innanför kolten. Den var inte att få opp — fingrarne voro nästan hopvuxna.
Men så hade han rest sig till hälften och fattat tag i Mattos arm och hade mumlat — mer för sig själf — med en brusten, hes röst — men så innerligt belåten — »kättja tuoko — porjas tuoddari! — Tat lä Inga — son vuoja — so pejis reinar!» — det är — »se där — på fjället! Det är Inga — hon kör — sin hvita ren!»
Och så hade han fallit tillbaka i snön — och var död.
Matto hade släpat den döda kroppen med till kåtan, så att vargarne ej skulle ohelga den, och den låg nu där ute.
Det rörde på sig längst inne i kåtan. Det var mor Kajsa, den gamla skumögda lappkäringen — Willax’ svärmor.
Hon hade rest sig upp, och skrumpen och torr som ett affallet löf, krokig och stapplande makade hon sig fram mot kåtöppningen.
Med ett svartbrunt finger pekade hon på Matto — »tag du en lysesticka — och visa på honom därute!» — Rösten gnällde och darrade.
— »Tat lä Inga — tat lä Inga?» — sad’ han. »Jaja — hade också handen i knut, — öppnade den aldrig — aldrig.»
Hon stod och såg rakt framför sig, och de små sura, halfblinda ögonen blinkade och runno. Hon var långt borta nu — hän i de dagar, då hon också löpte på skidor utför fjällbranten och var med i lappmarkens händelser.
— »Ja — och död såg han ut fastän lefvande. Vill nu se dig! Kom Matto!»