Det var dräng-Matto, och alla skockade sig omkring honom. De förstodo att något var å färde.
Willax behöfde inte höra det engång. Det var vargen förstås och renarne. Åhå!
Nu, sedan Matto fått en kosa smäldt snövatten i mun, kom målet tillbaks, och han berättade:
Upp mot långfjället, där nedre jökelisen tar vid, hade han funnit två af renarne, och med dem hade han då vändt hemåt, men gjort en sväng västerut för att se om de andra voro till finnandes åt det hållet.
Han kunde väl haft så pass långt hem, att röken från kåtan synts, om det inte varit skumt, när han med ens blef varse något mörkt, som låg halft under snön nedanför en hälla. Först trodde han det var bakdelen af någon ren, som blifvit jagad och på hufvudet kommit sig utför branten och så blifvit där med knäckt nacke.
Men det var det inte. Utan, när han hade kommit närmare, fick han se, att det var en människa, som låg där — och hon var inte död heller — hon rörde på sig.
»Attje almisne! En människa, en lapp!» — De sågo förfärade på hvarandra, och Willax sprang upp. — »Hvem, ... hvad gjorde du med honom?»
Matto tog sig en klunk vatten till ur kosan.
Jo, det var en lapp, men Matto kände honom inte. Han var gammal och fattigt klädd och var visst af tiggarlapparne, som gå omkring nere i bygden.
— Han hade som sagdt rört på sig, när Matto gräfde fram honom ur snön, och, när han hade gnidit honom och bråkat länge för att få mer lif i honom, hade han slagit upp ögonen.