De hade glömt bort bedröfvelserna nu hvarenda en och voro riktigt uppiggade af Sankos färd — utom han själf förstås.
Han var arg.
När det nu hade burit ned med skidorna, sågo de så väl, huru det sedan hade gått för sig — nästan som om de varit med själfva — eftersom skidlöparn satt där bland dem kry och oskadd.
Jo, Sanko hade lämnat skidorna efter sig och på egen hand tagit fart utför stupan. Rundt, rundt, rundt hade han rullat som ett ludet nystan, och fort gick det, och ner hade han kommit — och det på fötterna.
Sanko kom för jämnan ned på fötterna.
Hahahaha! Skinnpälsarne skakade af skratt, och Sanko måste skratta med. Han var aldrig långarg.
En af hundarne reste nu på sig och morrade, och så bar det af ut med dem bägge två under högt skall.
»Hva’ nu! vargen?» — skrek en, och upp rusade de midt i bästa skrattet.
Nej, så illa var det inte den här gången.
Men in genom kåtöppningen kom en lapp, nästan som om han blifvit inkastad. Han var svettig och andfådd och kunde ej få fram ett ord i det första.