»Hihihi, du Sanko» — kom det som knipslugt från Kaira — »du skulle kanske tala om storhoppet, du gjorde på vägen hit — eller hva’? Hihihi!» — Och Kaira storskrattade och slog sig på knäna — skrattade så det kluckade i honom.
Sanko var känd som en svårt djärf skidlöpare, den där vågade sig fram, när många andra stodo och menade — och vände om igen.
Piporna stoppades på nytt och tändes, och under skinnpälsarne kändes det nu en sådan där behaglig rysning som alltid inför ett äfventyr, hvilket man vet har slutat väl.
Men Sanko satt och såg skamsen ut, medan Kaira gick på.
— De hade löpt på skidorna väl halfvägs, när de nådde fram till tvärstupan rätt väster härifrån. Den hade väl ingen klok lapp gifvit sig utför, om han inte haft en retad björn eller slikt i hälarne.
Sanko hade ingen i hälarne, men han gaf sig utför ändå.
Stupan hade legat där så ombäddad med hvita, mjuka snömassor, att den inte var att stå emot — och så bar det af med Sanko.
Till en början hade det väl gått lämpligt nog, men så — på ett ställe, där snön låg lös och obärig, just innan satsen för hoppet skulle tagas — hade det burit ned framtill med skidorna, och Sanko ...
»Ja, hur gick det med dej?»
Kairas små sneda ögon voro ej att se — så flinade han, och så gaf han kamraten en knuff i sidan.