Ja, Gud hjälpe fjällfolket!
De vaggade fram och åter under stönande suckan, och Willax tänkte med ängslan på de präktiga ungrenar, som dräng-Matto var ute på skall efter.
Fastän tidigt på året hade vargen redan hörts af både här och där. Snöstorm och gråben göra oftast sällskap, och de arbeta bra tillsammans.
Ja, hade inte Sanko själf kanske haft att göra med en af dem, dagen innan han gaf sig af hemifrån? Och det alldeles invid kåtan. — Gumman hade hållit på med mjölkningen, och Sanko fångade in renkorna, då hundarne med ens började morra och resa borst. Det var i mörkningen, och de sågo ej genast hvad som var å färde, men så fingo de syn på ett par glimmande ögon och en luden, smygande kropp, som strök tätt utmed stängslet. Det var en djärf, uthungrad rackare, och han hade nog tänkt sätta tänderna i den första orädda kalf, som kommit inom räckhåll.
Men gumman var kvick i tankarne den gången, och skrek åt Sanko: fånga’n i tömmen du, innan han hinn’ vända på sej, så ska’ jag dänga’n.
Och det hade de gjort.
Sanko kastade tömmen precis som om det varit nästa mjölkko i tur — fastän om halsen förstås — och drog åt, ju värre besten stretade. Och mor med skidstafven i hugg var inte sen att dänga. Hon hade dängt, så att hårtofsarne röko om vargpälsen, tills han låg där stendöd — både strypt och ihjälpiskad.
Lite lustigheter hade de väl också att späda på med.