En sådan där våldsam, förödande snöstorm hade just grasserat i fjällen, och dräng-Matto hade sedan tidigt på morgonen varit ute för att söka några bortkomna ungrenar.
Mot kvällen slog det till med kylan — branog stickande — och ett par af de spetsnosiga och spetsörade renhundarne sökte sig in genom kåtöppningen. Där inne var det varmt och godt, och de kröpo ihop i ring på renhuden, klippande med öronen, lyssnande utåt äfven i sömnen för att vara till reds, om något misstänkt skulle höras från renstängslet.
Soppkitteln hängde öfver elden, och ångan från kokande renköttspad blandade sig med röken från eldstaden.
De små skinnklädda gestalterna, som på korslagda ben sutto rundt om därinne, skönjdes endast otydligt.
De voro midt i berättande:
Sanko och Kaira hade just kommit västfjälls ifrån för att göra upp följe under färden nedöfver ådalen, och de hade munnen full med händelser från sista ovädersdagarne.
De korta järnpiporna hade blifvit stoppade och hunnit slockna många gånger om, men nu voro de alldeles bortglömda och hängde kallnade och svarta i mungiporna.
Det gick kallt under pälsarne på dem allesammans, när Sanko förtalde, huru Anders Nilsa fått stå och se på, att ett fyrtiotal af renarne försvunno midt för ögonen på honom — som uppslukade af jorden. Det var under ett af de första och värsta snöilen, då luften stod tjock som en grå vägg. De hade mistat spåret och kommit sig ut med djuren åt ett stup.
En Guds lycka var det, att inte allesammans och han själf — och drängen med — gingo samma väg.