En lapphistoria.
Nog kan det gå an att vara lapp och lefva i obygden den tid på året, när dagen räcker dygnet om.
Det är för ljust då både för varg och andra rentjufvar, och godt om bete är det också där uppe kring träsk och vattendrag.
Nere på hjortronmyren ligga ungarne och äta sig fyrkantiga, medan far och mor sitta utanför kåtan och rusta till redskapen. Emellanåt se de bort mot sluttningen, där renarne beta, om allt är som det skall, eller gå de in i kåtan ett slag och lätta på kaffepannan.
Det är vidunderligt vackert att se ut öfver markerna en sådan där sen sommarkväll, när det brinner i rödaste guld efter fjällryggarne, och locklåten ekar långt bortifrån. Fjällsluttningen, där renhjorden ligger och idisslar, lyser i aftonglöden lik en jättetufva med stora flockar rödgråa kattfötter, och röken från kåtorna lägger sig som en blåviolett dimma öfver granskogen.
Men nu är det så, att den där välsignade goddagstiden är nog så kort. Ännu innan höstmörkret riktigt börjar breda ut sig öfver vildmarken, kan det hända, att drifvande snöstorm flere gånger svept in den i hvitmörker.
Får snön makten snart, så är också tiden inne för lapparne att börja flytta. Först drifva de omkring uppe i högfjällen så länge renmossan räcker där — och så längre och längre nedåt landet.
Det kunde väl vara en åtta veckor före jul, när de uppe i Willax’ kåta började ordna sig för flyttning österut.