Ofvanför fallet skummar och brottar sig älfven hvit, ända tills den ett stycke uppför gör en tvär krök.
Det är en stormande skara vreda, hvita vågor, som här kasta sig öfver hvarandra och arbeta sig till raseri under kampen att först komma fram. Och när de så kasta sig utför branten i en enda väldig massa, skimrar och lyser det som smaragd mellan skummet.
Det kokar och sjuder, och brottvågorna kastas tillbaka mot klipporna under rytande hot. Och när stockarne följa med i den vilda dansen, slungas de ned mot undervattensklipporna, och ofta äro de afbrutna, när de åter dyka upp igen.
Men det är ej värdt att länge se dit ned i det dårande, dragande! — Svindeln står på lur, och ve den, som ej är den starkare! I selet där nedanför breder älfvattnet ut sig i maklig ro efter det djärfva språnget, och där hålla vildänderna till. De simma gärna upp emot forsen — och i solskenet lysa de hvita teckningarna på vingarne likt skummet, där de gunga upp och ned med vågorna.
Här faller lugnets ljuflighet öfver en, och kännes välgörande efter det vilda, fruktansvärda, men lockande sköna, som förut hållit en fången.
Åh, än en gång säger jag dig: axla din matsäckskont och tag vandringsstafven i hand!
