De voro nog ej så alldeles säkra på att sådant skulle hjälpa dem här ändå. Att vittra, skam och oknytt gjordes oskadliga af järn och stål, det hade de väl pröfvat och sett, men om gastar och dödingar brydde sig om slikt, voro de ej så riktigt vissa på.
Och just det slags otyg var det, som grasserade där omkring stupstockbacken och satte skräck i folk.
Inte för att någon aflifvades där numera, men ännu sedan många år tillbaks låg stupstocken kvar på sin gamla plats mellan vägen och ån — dock närmare åbacken — och under de skumma höstkvällarne aftecknade den sig svart och skarp mot den rödgult granna västerhimmeln.
Den halfrunda halsgrubban i stocken syntes som fylld med blod, och mellan sidopålarne skymtade älfvattnet — ibland svart, ibland glittrande i rödt det också.
Och folk, som gått där förbi, kunde berätta, att de sett både kropplösa hufvuden och hufvudlösa kroppar och hört gråt och tandagnisslan därifrån, och tviflade någon på otyget, buro deras egna gasthvita ansikten och af fasa stela ögon vittne om sanningen.
En tid var det värre än någonsin där omkring afrättningsplatsen, och den hade så dåligt rykte — eller så stort anseende — det beror på, huru man tar’ det — att barnungarne i trakten blefvo som skrämda lam — huru vrånga och ilskna de än varit — bara mor nämnde det stället.
Ja, hästarne voro så vana att få sig ett rapp just där, att de satte af i skarpt traf, så snart de kommo i närheten af den vägbiten.
Men det var för bra många herrans år sedan — tiden närmast efter att siste brottslingen miste hufvudet där. Och det gjorde väl sitt till, att det den gången rörde dem så nära där i trakten. Förbrytaren var en storbonde — Nils Ersa hette han — från själfva öfre byn, och brottet, som han led för, hade varit så särskildt ohyggligt. Att han ej fick ro efter döden var då inte så underligt!
Nils Ersa var barnfödd där i öfre byn och far hans med, och just ingenting ondt hade sports om någon af dem förr. Nils var till och med hållen som gudfruktig emellanåt.
Gården, som han ärft efter fadern, låg i rad med fem andra bondgårdar längs efter åbacken. Därifrån kunde man se långt uppöfver älfven, och allra öfverst lyste det hvitt. Det var den nedersta Pängforsändan, som fräste och skummade där ofvanför selet, hvilket bredde ut sig bredt och blankt med någon enda sughvirfvel här och där.