På ena sidan gick äng och åkerland i en långsträckt, bukig sluttning ända ned till vattnet, och där tog sjögräset vid och växte tätt och frodigt ut i halfva ån. Den andra stranden återigen stupade tvär och sandig, och längst nere vid vattnet växte en tät kant af albuskar liksom ett långt grönt band upp efter älfven. Vid Nils Ersas gård hade de arbetat sig uppför backen med — som väl var — ty annars hade det varit lätt göra för vårfloden att gräfva sig in och draga hela gården ut i selet.
Och en lycka var det då, att den stod där den skulle, då så mycket annat där började gå åt galet håll.
De första åren hemmanet var i Nils händer, hade allt gått sin gilla gång, och i början af tredje året tog han matmor i huset.
Det var en bonddotter från nedre byn — Erik Lars’ Erika — och hon förde ej så litet med sig i boet. Inte hade de sett så värst glada ut, när prästen läste välsignelsen öfver dem, men det är inte sed här uppåt, att en visar så mycket i den vägen.
I alla fall kunde ingen se annat än de lefde bra med hvarann’, och efter tre år hade de två pojkar, som kröpo omkring där i gårdssanden och gjorde hvad de kunde för att komma sig utför åbacken och ner i älfven.
Erika var en stilla och arbetsam kvinna med någonting beherrskadt, nästan inbundet i sitt väsen, och det var inte utan, att mannen ibland kände sig liksom tafatt och osäker inför henne — isynnerhet om han någon gång tagit sig för mycket ur flaskan och bråkat och pratat tok.
Den känslan hade det då blifvit drägligare med, när han slog om och blef Guds barn.
Då tyckte han just som om han fått ett slags öfvertag öfver hustrun, och med detsamma blef han lite vänligare mot henne också. Ty, hur det var, någon riktig kärlek hade det aldrig varit ändå från hans sida.
Men hade Nils Ersa sett och begripet att rätt tyda det, som låg och tiggde och bad djupast i hustruns ögon, när hon ibland såg efter honom genom stugufönstret eller inifrån föjseskymningen, då hade han också vetat, hur han lättast skulle kunna riktigt få öfvertaget.