När arbetet för någon stund släppte henne, kunde hon stå vid fönstret och se bort till logeporten, där mannen höll på med sitt. Han såg reslig och kraftig ut — kvinnfolken hade alltid tyckt, att Nils var en, som det kunde löna mödan att se sig om efter — och när Erika en sådan gång lät ögon följa mannen tänkte hon oftast, att då var han nästan henne närmare än sedan om kvällen inne i stugan. På samma sätt hade det varit förr, när han som ogift kom uppöfver vägen till hennes hemgård. Han såg bra ut, och ett vekt drag kring munnen gjorde, att det eljest hårda, nästan råa i hans utseende inte märktes så väl — och för hvar gång blef det med större glädje hon såg honom komma öfver gården. Men då också hade det känts, som vore han henne närmare där ute på vägen än sedan, när han satt inne hos henne i stugan, eller när de två gingo ut tillsammans.
Hon kunde aldrig förstå det, men när han var henne närmast, var det som om fjäll och strida strömmar legat emellan dem.
Sedan, när han blef väckt och började försöka få henne till samma tänkesätt, hade hon tyckt, att han kom ändå längre bort.
Hon var för klar och lugn till sinnet för att kunna begripa den sortens gudlighet, som fått makt med mannen utan tyckte, att när hon gick i kyrkan och läste i bibeln om söndagen och förresten inte gjorde hvad orätt var, kände hon sig mest tillfreds.
När han med en långdraget jämrande röst började tala om Guds straff och helvetets eld, kunde hon nog tycka, att det lät otäckt, men hon svarade just aldrig och såg inte gärna åt honom heller. Hon hade ju ingenting annat att säga, än att hon inte förstod sig på’et riktigt, och att han väl fick ha’ tålamod med henne så länge.
Det hade blifvit en gråaktig, tryckt stämning öfver hela gården, och sällan hördes gladt tal eller skratt därifrån. Det enda, som gjorde afbrott i stillheten, var, när Nils Ersa spelte psalmer på dragspelet. Han hade dålig sångröst och tyckte det gick bättre, när spelet var med.
Det var han inte så klen att sköta, sedan den tiden han var ute om kvällarne på danser och slikt.
Men så en sommar började det taga af både med läseriet och psalmspelet.
På vårsidan hade de tagit sig piga. Hon var upp ifrån en fjällby och hade nog lappblod i sig. I alla fall var hon liten och svartögd, rörlig och smidig som alla lappar, och en god hjälp i arbetet blef hon. Hon kunne både spinna och sy och köra plogen med, om det knep.
Erika kände sig dock aldrig rätt väl till mods, sedan hon kom till gården. Visst var ju hjälpen bra, men lapp-Anna — som hon kallades — var det aldrig något lugn med. Hon var ständigt i rörelse, och de små svarta ögonen irrade omkring utan att kunna se fast och öppet på någon. Och det kunde matmodern ej lida.