Och det hon inte hade sett, fick hon höra snart nog och det så fruktansvärdt tydligt, att hon länge efteråt inte visste, om hon var lefvande eller död.
Det var en dag under tröskningen. Hon hade stillat kräkena och skulle just gå från föjset och in i stugan igen, då hon hörde, att slagorna stannade af, och det blef tyst på logen. Hon gick ditåt för att se, om tröskarbetet var slut och fick så höra ett hviskande där inifrån.
Det var mannen och lapp-Anna, och kommen så nära, att hon kunde höra dem, nådde henne först ljudet af skratt och tissel, sedan hörde hon honom halfhviska — »ja, hä säj ja’ dej Anna, att innan en hänna halmenj är oppstilld, ska’ hä var’ en minner hänna i gål’n.»
Han hade inte behöft säga något namn — Erika visste mer än väl, hvem han menade, och det kom en ångest öfver henne, som gjorde henne nästan stel, och hon visste ej rätt, hur hon kom sig in i stugan efteråt. Men så fort hon fick kraft att röra sig igen, knöt hon på hufvudduken och gick bort från gården.
Hon visste inte riktigt, huru länge hon gick, men till slut hade hon kommit till brodern och svägerskan, som hade hemmanet öfverst i byn, och då var hon så eländig och konstig, att de trodde henne vara sjuk och fick i henne lite kamfertsbrännvin.
»Neej, hä var’a då int’. Ho va’ bara så olycklitt trött å oppskrata — hade drömt så farlitt ’en sista natten — och ville bara säj’ dom — att sku’ne hända’na någe’ — nå’n ofäl’ — så had’na int gjort’e själf — —»
De runkade på hufvudet åt hennes tal och tänkte nog ändå, att det var någon sjukdom hon gick och drog på, eller att hon rent af räknat fel på tiden, och att det var början till barnsnöden.
I alla fall följde brodern henne på hemvägen, och då de skiljdes åt, hade hon blifvit som lugnare.
En tid bortåt gick det som vanligt där på gården. Hustrun blef bara blekare och klenare, och hade hon förr varit tyst och stillsam, hörde man nu knappast ett ord från henne.