Nils började nog fundera öfver det och kände på sig, att hon hade bättre reda på honom, än han just fann lämpligt.
Allt sedan han började hålla sig med lapp-Anna, hade han kännt hustrun som ett hinder, och hennes fördragsamhet och blida väsen var som en enda stor förebråelse.
Men nu hade hon blifvit honom rent af förhatlig — förhatlig som ett ondt samvete.
Han bara gick och väntade på, att hon skulle öppna munnen till förebråelser, så att han kunde få anledning att förgå sig. Han gick efter henne ibland och riktigt eggade henne, och då kände han nästan, huru han — hade hon bara sagt ett ord — skulle ha’ lyft handen till slag — och så ..... Ja, längre tänkte han sig inte så noga, hvad han skulle göra med henne.
Men hustrun teg och blef bara ändå blekare.
En svart och rägnig kväll — svågern och en till hade kommit inom, och halfstopsbuteljen hade kommit fram — blef det en sådan oro öfver Nils Ersa, och det var honom rent af en plåga att se hustrun, som tyst och ovig gick därinne och torkade ur mjölkstäfva och kärl, tills hon skulle ut och mjölka. Det kom med ens för honom, att snart nog hade de en unge till i huset — blef det inte två — det såg inte olikt ut — och så var det att åka till prästen, och där blef det kanske att stå till rätta både för honom och hustrun.
Kyrkoherden hade tittat så konstigt på honom sista helgen, och så hade han en god stund stått och talat med Erika — den satan hade väl int’ för assint hålle’ mun här hemma.
Och så — strax sedan hustrun gått ut i föjset — hade Nils gått ut med under förevändning att se till hästen ett slag. Men i stället glänte han på dörren till bryggstugan, där en hjälpkäring och lapp-Anna voro i färd med höstbaket och vinkade åt henne att komma ut.
När jäntan kom, tog han henne hårdt om båda armarne och sade — »I kväll ska’ne ske, du, hä som vi talts ve’ om! Hä skvaler och blås’ bra, å du har int’ anne’ te’ göra än håll mun å se gla’ ut — resten gör ja’ själf.»