När så jäntan i häpenheten höll fast honom och bad honom dröja lite — åtminstone tills karlarne gått från gården — skrattade han bara och slet sig lös. Men så vände han tillbaks, innan hon hann öppna dörren igen, och hviskade tätt intill örat på henne — »Ska’ne ske’, så ska’ne ske i en hänna stunn’, å se’n jär e du, som blir matmor hänna på gåla.»
Med det gick han.
Inne i föjset hade Erika slagit första mjölkstäfvan i det stora bleckämbaret och skulle just sätta sig ner på mjölkpallen igen, då mannen öppnade dörren.
Han såg ut att hafva brådt och ropade i en hastig ton — »Sätt från dej stäfva’ å skynd’ dej — ja’ kom just ihåg linsöntje’ å sprang för te’ se åt’e, å hä håll på å ger sej utför ån.»
Han sprang före, och hon skyndade efter med lyktan så fort hon förmådde.
När hon kom fram till åbackskanten och lyste nedöfver med lyktan, såg hon Nils stå, där linet låg sänkt och staka nere i vattnet med en stör. Då han fick syn på hustrun, gick han ut på en klappbrygga, som låg där, och började känna sig för med stören där också. Han tycktes försöka komma till rätta med, huru långt linsöntje’ hade åkt i väg.
»Kom hittan me’ lyse, så ska’ ja’ bju’ te’ å hal’ in’ne!» —
Hon hade nu kommit sig ned och gick ut till honom på bryggan, som ranglade till under tyngden.