Mannen tog af henne lyktan och lyste ned i vattnet, och Erika sträckte sig fram för att se hon också, om linet syntes till där nere.
Med detsamma smög han armen bakom henne, och med ett slag i veka lifvet stötte han henne ut i ån.
Det hade gått så fort, och inte ett rop eller det minsta ljud hördes annat än plasket i vattnet. Så var allt tyst igen. —
Det var hemskt svart öfverallt utom på den lilla fläck af vattenytan, där lyktskenet föll.
Nils stirrade på den fläcken och började känna en ångestfull förskräckelse, för att hustruns hufvud skulle dyka upp där igen. Han kände kallsvett i pannan, och handen, som höll lyktan, skälfde, så att det ljusa där ute började dallra och röra på sig.
Det var med möda han kom sig i land och började gå uppför backen.
Men så — bäst han gick — tyckte han, att det stönade där nere och lät, som när någon slår och plaskar i vatten.
Han blef först alldeles stel af fasa och kunde ej röra en lem, men så for den tanken blixtsnabbt genom honom, att när han stötte ner hustrun, hade hon stått innanför honom på bryggan, där det inte var så djupt, och sålunda hade hon väl kommit sig upp igen.
Så var det också, och när han vände sig om, så att lyktskenet föll nedöfver, såg han henne stå mellan albuskarne och försöka vrida vattnet ur kläderna.