Då grep honom ett vildt raseri, och med ett par språng var han där nere igen.
Hon hade hvarken sett eller hört honom, förrän han stod öfver henne. Lyktan hade han slängt ifrån sig och grep henne nu om armarne med båda händerna. Hon föll alldeles ihop af dödsångest och fasa och fick inte fram annat än — »Herre Jesses — tänk på barna våra!» — och det kom bara som en hes hviskning från henne. Läpparne rörde sig, men det blef ingenting mer.
Men han släppte inte taget och hade bara en tanke: att hon kunde hinna få kraft att ropa på hjälp — och då vore han förlorad.
Och fastän hon var tung och våt och med sina sista krafter arbetade och brottades för lifvet, fick han henne ned på bryggan igen och nu allra längst ut.
»Din seglifvade satan!» hväste han, och så stötte han ner henne för andra gången, och nu var han då säker på att hon inte skulle komma upp igen, inte som lefvande åtminstone.
Men nu var det också slut med Nils Ersas krafter, och han måste sätta sig ner, innan han förmådde taga sig uppför backen igen.
Lyktan fick han lof att söka igen, så att den inte skulle röja honom, och benen gingo i kors, och tänderna skallrade mot hvarandra, innan han ändtligen kom upp på gården.
Stormen hade tagit till och rägnet piskade honom som nålar i ansiktet, och där nerifrån vattnet stönade och jämrade det sig — ett tag lät det som gråt från ett nyfödt barn — och lik en drucken raglade han in i föjset. Där blef han en god stund sittande på spiselkanten, innan han fick igen makten öfver sig själf.
Korna började flåsa och råma omkring honom. De flesta voro ju ännu omjölkade, och det var en god stund öfver vanliga stillningstiden. Så länge hade int’ matmodren låtit dem vänta någon gång förr.
Han tände lyktan och gick med den in i stugan.