Där inne sutto gubbarna kvar, och när Nils steg in, började de undra, hvar han hållit hus så länge — om det var något i olag med hästen.
Han såg sig om i stugan.
»Jär int’ Erika hänna?»
»Neej», fick han till svar.
»Hm — hä va’ som konstitt, för ja’ va’ inom i föjse nyss för te’ hjälp’na me’ mjölkämbare, å då va’na int’ dänna heller, å hä’ va’ int’ halfmjölke engång — å int’ va’na i bryggstuga heller — men ho komm’ väl — —»
När de hade suttit en stund och språkats vid utan att hon syntes till, undrade brodren om hon kanske hade blifvit sjuk, och om Nils ändå int’ skulle gå och se åt en gång till i föjset.
Det gjorde han, men när han så kom in lite orolig, och sade att hon inte syntes till nu heller, började de andra två också att bli fundersamma. Och när så Nils talte om, att hon varit som konstig af sig sista tiden, kom svågern ihåg, huru underligt hon bar sig åt den där gången hon kom till dem, och då blef han ändå mer fundersam.
De började nu söka alla tre — i uthusen, på vind och i källare, och Nils ville aldrig sluta med letandet.
När de kommo in igen sent på kvällen, hade pigan satt fram aftonsmaten, men ingen rörde den just.