Nils Ersa satt alldeles blek i spiselvrån. Han tycktes tro, att hustrun blifvit från vettet och gjort af med sej.
Fram på natten började han läsa och sjunga psalmer och bar sig åt, som hade han varit konstig själf.
Svågern gick vid midnattstiden — han skulle komma tillbaks på morgonen och hjälpa söka, om hon inte kommit igen då. När han öppnade dörren var det med en lång, forskande blick på Nils.
Han tyckte ändå, att det här var som underligt — både det systern hade sagt den där gången — och så var det inte helt med lappjäntan.
Hon hade sett så märkvärdigt på husbonden, när han satt där i spiselvrån och sjöng. Hon hade bestämdt dragit på mun, det trollet!
Dagen därpå blef det då att fortsätta med sökandet, men förstås utan att finna någon.
Flere dagar gingo sålunda, och Nils tycktes bli’ mer och mer säker på att hustrun gjort af med sig.
Han gick omkring som den tiden, när han var Guds barn, sjöng och läste hela dagarne och syntes taga detta med Erika mycket hårdt.
Men svågern hade fått misstanken väckt engång och använde både ögon och öron efter den stunden.
En dag åkte han bort till länsman och hade ett samtal med honom, hvilket ledde till att både han, länsman och fjärdingsman sedan följdes åt till Nils Ersa.