Det hade nog sports där, hvilka som kommo farande, ty, när de gingo uppför stugubron, hördes psalmsång därinifrån och nu med dragspelet till.
Det var nästan som att komma i kyrkan.
Emellertid blef det en väldig predikan utaf också, och det var länsman, som höll den, men det förde till ingenting.
Nils grät och talte bara godt om hustrun och kunde på alla sätt bevisa, huru orättfärdiga sådana misstankar voro.
Det såg nästan ut, som om rättvisans tjenare skulle få vända hem igen med oförrättadt ärende.
Men så, just som länsman hade rest sig för att gå, bad han Nils följa sig ut ett slag — han hade en annan affär också, som han ville afhandla mellan fyra ögon.
Att han gjorde ett tecken åt de andra två med det samma de gingo genom dörren, det märkte inte Nils.
Bakom uthusknuten gick länsman med honom, och — sedan han sett sig om åt alla håll att ingen obehörig fanns i närheten — tog han Nils i rockuppslaget och satte ett par skarpa ögon i honom.
»Hör du, Nils Ersa», sade han, »nu är det så, att lite hvar har reda på, huru du har’et med pigan, och då du nu inte vill eller kan säga, hvar hustrun din är, så tar’ jag lapp-Anna med — handbojorna ligga i kärran — och anklagar henne för mord.»
Nils blef hvit ända ut på läpparne.