Detta kom alldeles oförberedt, och utan att tänka sig för stammade han med en af förskräckelse darrande röst:
»Ja, men, herr länsman — hä jär int’ ho som ha’ gjort’e!»
Länsman nickade med ett godmodigt och förtroligt grin.
»Hm, hm! Jaså, ja då ska’ vi väl komma sams ändå.» —
»Jojo, Nils Ersa, det är nog du ändock, som vet, hvar vi ska’ söka hustru din», han lutade sig närmare honom och såg ändå godmodigare ut, »men jag lofvar dej på heder och tro att aldrig med ett ord anklaga eller ange dig, om du i all tysthet bekänner det för mig. I annat fall får du pigans straff och olycka på ditt samvete också, ty hon har skenet emot sig — och — ja, seså, ta’ nu mod till dej, Nils Ersa, och tala om hur du har’et!»
Nils stödde sig tungt mot väggen. Han försökte taga på sig en lugn min, men det gick dåligt.
Han visste att länsman var en karl, som stod vid sitt ord. — Inte kunde han låta Anna dra’ från gården i fångkärran just nu, när de skulle ha’ som trefligast tillsamman.
Han var het i hufvudet och hade tagit af sig hatten och rullade och vände den ut och in och vred den, som om den varit en våt trasa.
Men om han nu skulle tala om det för länsman och kanske ge honom något för tystnaden, kunde han nog få riktigt lugn med sig själf också .... Ja det skulle han!