Nu var Nils på det klara med sig själf.
Han vände sig till hälften bort, medan han vred och slet med hatten, så att svettremmen gick lös och föll till marken.
»Jaa — herr länsman — ha gäll’ visst int’ länger te’ håll’ sej bätter än en jär — men ja’ tänkte först be’n ta mot 200 riksdaler, så han riktitt komm’ ihåg tysthetslöfte sitt. Jo se, hä jär nog så, att sök ni’na i ån, så ligg’a visst dänna ve linsöntje åt me klappbrygga.»
Så där ja, nu var det sagt, och Nils kände sig gladare än på mången dag.
Han såg inte den belåtna blick, som länsman kastade åt knuten till och inte heller svågern och fjärdingsman, som kommo smygande där bakifrån.
När han vände sig om för att bedja länsman följa med in i kammaren, där dragkistan med pängarne var, hade han bägge två öfver sig.
Det var inte rop från en människa — det var som tjut af ett vildt djur han stötte ut, när svågern sade —
»Nu får du sätt’ dej å åk’ kronskjuts, Nils, och böta för din synd — jag och fjärdingsman ha stått bakom knuten hänna och ha hört hvart eviga ol’.»
Ja, så hade det gått till, när Nils Ersa från öfre byn blef anklagad för hustrumord, och sedan han nära ett halft år suttit i häkte, fick han tidigt en marsmorgon där uppe på stupstockbacken med lifvet böta för det odådet.
Lapp-Anna, som skulle anklagas för delaktighet i mordet, var spårlöst försvunnen, samma dag som länsman kom och tog Nils, och ingen hade sett något af henne sedan.