En backstugugumma sade sig hafva sett en ren med en stor hornkrona skymta en afton i vild fart framme i skogskanten, och på honom hade en lappjänta ridit med svart utslaget hår och ögon som glödande kol — men det var ju bara käringprat.
Jan Persa och hans framfärd.
Jan Persa var storbonde. Gården hans låg på en nipa, som stupade tvärt ned i Umeälf, och hette Rundeliden. Om det nu var för att både folk och fä höllo sig som runda och välfödda där, eller om den fått namnet efter Rundan — en fjällbäck, som flyter strax förbi — det vet man inte så noga — och det kan då också kvitta lika.
I alla fall var där som lusteligt. Ängar och åkrar drogo sig frodiga och bukiga upp mot bärgåsarne, där hemmansskogen tog vid, och den skämdes inte heller för sig.