Nej, skogen var en af de bättre, och inne emellan stammarne där hade många träkarlar gått och snokat och slickat sig om mun. Men Jan Persa tyckte som så — att träna stod’ bra där de stod’, och pängar trängde han int’ allra värst te’. — För resten hade han väl sin mening med att låta dem gå där och känna begärelsen växa med träden. Bakom det bondörat kunde man nog hitta mer än en räf.
Tre ting fanns det här i världen, som Jan Persa »extimerade», och det var: först och mest pängarne och det som hade pängars värde, sedan var det spriten och så — ett godt stycke därefter — dottern sin — Anna hette hon.
Och det han med sin sega västerbottensnatur trådde så dannt efter, det trådde lika mycket till honom i sin tur. Hvilket ju bara är som det bör vara.
Jaa sannerligen, slantarne rullade som af sig själfva in i fingrarne på honom, och där blefvo de sams med honom om att stanna till hans bleka död. Folk visste nog inte, huru pass rågadt han hade i storkistan, men rågan var det, och ingen lefvande mer än Jan Persa sjelf hade lyft på det locket.
Om han var omtyckt där i bygden, Jan Persa? Åh nej, inte så värst, för se han hade liksom ett snöre om benet på mest hvarenda en där, och när han ryckte i det — då sved det. Ja, det vill nu säga som så, att när någon kom i knipa, gick han till Jan Persa och knackade på storkistan. Han fick förstås det han ville, men i utbyte fick han lämna ett papper, där det stod skrifvet, att han hade fått precis en femma mer än han hade fått, och att han därtill skulle betala Jan Persa sex procent i ränta. Se, det var snöret, och det stramade åt på bestämda dagar. Kan en då undra på att de blefvo le’ den, som stod för slikt! Tro därför inte, att de kunde undvara honom!
Eller om han var högt aktad, Jan Persa? Jaa — åhja, för se, han hade ju ändå storkistan, och då gjorde det väl inte så allra värst mycket, om en del af innehållet hade kommit dit i misshugg — så till sägandes.
Det hade nog varit som så med den karln’, att han aldrig kunnat läsa sjunde budet utan att staka sig, och då kan en inte begära, att han skulle lefva efter’t heller utan att staka sig. Ja, för att säga sanningen, hade han — så storbonde han var — setat inne.
Det var nu bara för att en tiokronssedel, som han inte hade någon sorts gemenskap med, smetat fast sig vid plånboken hans. Och nog var det branog lite att väsnas för, men som det inte var första resan, räckte det ändå till för att Jan Persa skulle få åka kronskjuts.
Man kan då säga, att det var rena oturen för honom den gången. — Det hände sig just som så.