Jan Persa, en som hette Stursken från Burträsk och ett par till kommo opp en dag — det här gick för sig för flere år se’n — till en Karl Michael. De hade lurat ut, att han haft kuttingen på lasset, när han kom från stan’ kvälln’ förut. Nu blef det att lätta på den — som en väl kan tänka sig — och hur det var, och hur talet gick, fann Stursken det lämpligt att dra’ opp plånboken och visa fram en tiokronssedel. Den skröt han med.
Det var också en grann sedel — fastän på ena sidan hade den en stor lakriskladd — och Karl Michael tog och vände på den för att se, från hvilken bank den var.
En skulle bara sett då, hur ögonen glindrade i hufvu’t på Jan Persa. Det var ackurat som när en katt sitter och skyttar efter en mus.
Ja, sedeln var — som sagt — grann, och sedan Karl Michael tittat och snott på den tillräckligt, lade Stursken den långsamt och varsamt tillbaks i plånboken — och så plånboken lika långsamt och riktigt i bröstfickan.
En skulle sett på Jan Persas ögon då. De följde med ända ner i fickan, och där skulle de visst också blifvit kvar, om inte kuttingen varit på bordet och liksom behöfde eftersyn, den med.
Hur det led blef kuttingen tom och bönderna fulla, och, som gångdona deras inte voro goda till att bära dem, blefvo de där de voro och lågo snart så stocksofvande, som om de tröskat en vecka.
Bort mot kvällsdags blef det lif i dem igen, men värst i Stursken, ty han saknade tiokronssedeln, och plånboken låg i fällen.
»Era djädrans tjufsatar!» skrek han. »Till länsman ska’ ni hvar eviga en!» Och han regerade och svor, så de andra blefvo klar nyktra på en gång.
Karl Michael, som tyckte det började osa hett, då han ju hade stått för trakteringen, blef liksom allvarsam och förbannade sig på att ingen kom lefvande från gården, som inte visade fram hvad han hade i plånboken.