Och fram kommo också plånböckerna. — Men se, när Jan Persa drog opp sin, hade han inte sedlar i den invändigt bara, utan en satt också och hängde utanpå, men fast satt den, och en tiokronssedel var det. När Karl Michael fick ögonen på den, spottade han. »Tvi däj, Jan Persa! Nu ä’ du allt lika myttje fast som sedeln där, och hä, fast du ingen lakriskladd har på baksia. Men serru, hä har sedeln, hä kan jag kaveer för, som synte’n nyss».
Och så var det också. Det var sedeln med lakriskladden, och den hade smetat fast sig så säkert på plånboken, som om den hade tänkt stanna där för jämnan. — Nog hade storbonn’ haft den tanken med.
I alla fall svor han på att sedeln varit hans i allan tid, och att förr skulle de få klå’n förr’n de fick det papperet.
Och hur det bar till, så kom han sig undan med sedeln. Men Stursken och Karl Michael voro säkra och styfsinta de med, så att, när vintertinget hölls, gjorde de långskjuts alla tre, och huru än Jan Persa snodde och vred sig framför domarebordet, fick han fortsätta resan och det direkt till häktet. För se, han hade — som sagt — konstrat med fingrarne ett par gånger förr.
När han kom ut igen, blef det vid det gamla, hvad anseendet beträffar.
Egentligen — och för att säga hela sanningen rent ut — så var det just ingen i det byalaget, som hade så alldeles rensopadt för sin dörr — hvad ärligheten angick. I grannbyarne gick det ordet om dem, »att i deras lag fanns det bara en ärlig bonde — och han hade stulit en märr».
Nå nå — så farligt var det väl ändå inte, och hela skulden får man inte kasta på dem heller.
Just i bygden däromkring hade träkarlarne grasserat som allra värst — och skojat och lurat för att komma åt skogen billigt. Bönderna hade lärt sig så småningom, hur det skulle vara, och de voro snart lika knepiga själfva, när det gällde.
Om herremännen tänkte på hvilket ansvar de hafva, när de handla och vandla med det lättrogna, okunniga allmogefolket, skulle de visst tänka sig om, innan de lärde dem sina konster. — De få stupa i det själfva sedan.