I alla fall fanns det en på Rundeliden, som höll anseendet uppe, och det var Anna, dottern Jan Persas.
Hon var också en jänta, som det fanns både kraft och saft i. Inte ett skapande grand i henne bar vittne om att hon hade Jan Persa till far, om inte möjligen det, att hon var snartänkt.
Annars hade hon kropp som själ efter modern — modern, som varit död sedan hennes tolfte år.
Det år hon läste sig fram, fick hon bli’ både matmor och piga själf på gården, och utom drängen vankades det sällan lejd hjälp i göromålen, inte ens vid ann’tiderna. — Jan Persa glänte int’ gärna i onödan på storkistlocket.
En kunde bli’ hjärteglad vid att se Rundelidens-Anna, när hon om sommarmorgnarne och kvällarne med rodde uppåt älfven för att mjölka och se till kräkena. De hade sommarföjset uppe i ett utänge, dit det var dryga kvartsmilen roddvägs. Motström var det — nästan strycka på en del ställen — men Anna skötte årorna, så det slog hvit fradga kring båten, och barmen höjde sig lugnt och jämnt, när hon lade upp vid utänget. Endast på den starkare ansigtsfärgen märktes det, att slik rodd var tungarbete.
Se, det var ett kvinnfolk det!
Det bästa fjällvindarne förde med sig hade hon supit in’, och därför gick hon så svingande lätt uppför brantaste stig.
Kådstark och full af barrdoft slog luften emot henne från skogarne, och därför ljödo skratt och visor så klingande friska, när hon bar fyllda spann och tog karlatag i grofarbetet.
Hon var som en ung gran med solglans öfver — kraftig och fager.
Älfven gick djup och bred nedanför Rundeliden, och såg man Anna i ögonen, var det som att skåda ned i ett djupt vatten — ett vatten med starka strömdrag.