Ingen hade väl ändå sett ner i det vattnet så noga som Per, gårdsdrängen på Rundeliden. Och hur han såg, blef han så yr och från sig, att han glömde både, hvilken fattiglapp han själf var, och huru Jan Persa var hopkommen — och att han, Per, allra minst blefve utsparkad, gjorde han friareslag där i gården.
Men nu var att lägga märke till det, att när Per såg — såg Anna tillbaks. Han var lika så styf karl som hon var kvinnfolk, och rädder af sig — det var han inte heller. Från högfjällsbygden var han kommen, och där hade han från barndomen lärt, att orädder karl är stark. Och styrkan hade han pröfvat både med björn, snöstormen och nödår.
Däraf kom det sig, att han när kärlekstankarne togo åt honom, gick fram till kammarfönstret om lördagskvällen och knackade på lika trygg, som om han varit storbondson.
Öppnadt blef nog ett fönster också, men det var stugfönstret — och Jan Persa själf var det som öppnade.
»Hut fjällbopojk’!» skrek han, så det ekade. »Så högt som te’ det kammarfönstret ä’ du int’ karl te’ klifva ändå, och te’ höstflyttninga jär e du, som går te’ fjälls igen.»
Per drog andan djupt. Det var som att midt i sommarn få ett snöil öfver sig.
Det händer så ibland i högfjällen. Bäst man går där i sommarvärme och sommarsol, blir det med ens kolmörkt, och man är inne i drifvande snö, som sveper in en så väl och sluter så tätt till, att färden kan bli till döds.
Men det kan ock reda sig med slikt — är en bara säker på vägen och orädd af sig. Och det var Per — nu med.