Han tog sig betänksamt om hakan.
»Om hä nu skulle vara två mot en» — mumlade han och nickade mot stugufönstret — »hur skull’ du re’ dej då, storbonne? Jag säj bara om jag!» Så gick han bort öfver ängarne till hagen för att se till hästen ett slag, innan han gick till sängs.
Efter den lördagskvällen smygtittade Jan Persa som oftast på de två, och det han såg måtte visst ha’ varit ledt för honom att se. I alla fall höll han sig mer hemma från supning och vägafärder efter det.
Vintern förut hade en träkarl slagit sig ned midt emot Rundeliden på andra sidan älfven och där byggt upp en såg. — Det var en herreman.
En kväll satt Jan Persa på stugubron och tittade på ångan från sågpipan. Han stirrade så ögonvattnet rann, och när klingan skar genom stockarne, skar det också så ondt i öronen på honom. — Han hade lite otalt både med patron och verket hans. — Hade int’ den rackars karl’n narrat åf’en skogen ändå! Jan Persa spottade och vände på snusvalken. Kontanter hade han förstås fått — och det redigt också — och konjak med. — Hela snusvalken fick afsked, och en ny lades in på ort och ställe.
Så inte var det något i vägen med det, men se — det var det här med stämningspapperet, som han visste låg färdigt i patrons låda — patrons snöre på honom, om han en enda gång till tog ett träd ur skogen, som var aldrig så lite för stort. — Spårhund där! — — — Det var det, som han satt där på stugubron och retade sig öfver och grundade så styft på, att han glömde både — att han hade en dotter och en utfattig fjällbodräng.
I kontraktet på skogsköpet stod det, »att han, Jan Persa, hade rätt taga smärre virke till reparationer och husbehof».
Att han hade byggt sig en lada på vårsidan, och att timret blef lite större, än det hade lof till — det råkade komma med lite af det sålda — var väl ingenting att bråka om.
Till husbehof — det var väl till behof af hus. Han, Jan Persa, behöfde en ny lada — hvilken ock är ett hus. Det virke, som gick åt, måste således vara husbehofsvirke.
Och på det skulle han nu bli’ stämd!